Använd all kapacitet som finns för att korta köerna för barn med psykisk ohälsa

De ökande behoven av vård för psykisk ohälsa, framförallt bland barn och unga, är uppmärksammat och politisk tycks det högt prioriterat av alla partier. Det adresseras i Tidöavtalet och regionalt lyfts på de flesta håll en ambition om en jämlik tillgång till den primära så väl som den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin.  

Samtidigt är köerna till barn- och ungdomspsykiatrin långa. I januari i år handlar det om 4 095 barn som väntat längre än 30 dagar på ett första besök hos BUP . För de som bedöms vara i behov av vidare insatser, exempelvis en neuropsykiatrisk utredning, handlar det också ofta om flera olika moment att vänta på. Och bland de som bedömts behöva en åtgärd är statistiken för väntetider lika oroande; i januari 2023 var det 2 500 barn som väntat mer än 90 dagar. Det är en lång väntan för ett barn – och för dennes familj. I Västerbotten rapporterades nyligen om en väntan på utredning i upp till 3,5 år. I en artikelserie som Aftonbladet gjort tillsammans med Femina beskrivs dessutom hur det handlar om uppemot 24 000 barn som står i olika köer hos BUP. Tiden i den officiella statistiken kan också föregås av olika långa perioder innan en vårdkontakt söks och väntan är längre än det som vårdgarantin mäter – det är inte minst därför det är så viktigt att den faktiskt hålls. Så ska det inte behöva vara och så behöver det inte vara. 

Goda exempel finns. Tidigare i år beskrevs i ett nyhetsinslag en mottagning som ”går mot trenden” och inte haft köer på 14 år . Och i Västra Götalandsregionen tycks arbetet med ”en väg in” ha gjort att fler får ett första besök inom vårdgarantin. 

Men i Blekinge beskrivs hur privata utförare är redo ta emot fler patienter, något även vi på Vårdföretagarna hör om från medlemmar. Bakom varje siffra kring väntetider i vården döljer sig människoöden. Värdet av tidiga insatser lyfts ofta som viktigt – men berättelserna om svårigheterna att få en första såväl som en andra och tredje tid är många. Att det då finns kapacitet som inte nyttjas är märkligt.  

Vården för psykisk ohälsa behöver hålla en mycket hög kvalitet, vara tillgänglig och trygg. Men inget av detta, strukturer för “en väg in” eller regionernas självklara behov av kostnadskontroll behöver stå i motsats till samverkan mellan olika utförare. En ökad mångfald har också andra fördelar. Det kan t.ex. möjliggöra att möta olika preferenser kring vården rent geografisk eller om den är fysisk eller digital. För de som arbetar inom vården är också möjligheten att välja den arbetsgivare och arbetsform som passar bäst givetvis också attraktiv.  

I landets samtliga regioner bör de som menar allvar med ambitionen att stärka den psykiska hälsovården vända på alla stenar – och bjuda in fler aktörer i arbetet. Med fokus på kvalitet och inte driftsform finns stora vinster att göra; för patienterna när den vård de behöver kan ges utan onödig väntan och med möjlighet att hitta en form som passar just dem.