Mer behöver göras för att bekämpa fusk inom hemtjänsten
I dagarna kom boken ”Hemtjänstmaffian” ut. Journalisterna Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson, reportrar på de fackliga tidningarna Arbetet och Kommunalarbetaren, har gjort ett gediget arbete. De har gått igenom samtliga uteslutningar av privata utförare inom hemtjänsten från och med 2013 – det året då Södertäljehärvan uppdagades. Sammantaget fann de 66 företag i 27 kommuner som sagts upp på grund av fusk. Fusket består framförallt i att man manipulerat tidsregistreringen, men även att man till exempel haft anhöriganställningar i strid med avtalsvillkoren eller överträtt arbetstidslagen.
Det är allvarligt att så många företag ertappats med att tillskansa sig gemensamma skattemedel. Fusket skadar förtroendet för våra välfärdssystem, men också de seriösa aktörer som varje dag jobbar hårt för att ge äldre en värdig omsorg – trots att villkoren är knappa i hemtjänsten.
En ljuspunkt är att de flesta företagen på listan fångats upp av samhällets kontrollsystem. Merparten har inte fått tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Sedan 2019 måste privata aktörer ha tillstånd av IVO för att bedriva hemtjänst. IVO granskar bland annat att personer med inflytande i verksamheten har rätt kompetens och är lämpliga i övrigt. Dock finns fortsatt ett antal aktörer som fått tillstånd. Detta eftersom IVO enbart inhämtat information från kommuner där de privata utförarna varit verksamma vid tillfället för ansökan. En brist som författarna med rätta kritiserar. IVO borde, likt journalisterna, begärt in information om uppsagda aktörer från samtliga kommuner.
Bokens största förtjänst är att den pekar på möjliga förbättringar i de kontrollmekanismer som finns på plats. Som författarna kan konstatera försvåras upptäckten av fusk av att hemtjänsten utförs i en enskild persons hem och då brukarna ibland är med på fusket och alltså ljugit om sina behov för biståndshandläggaren. Men det finns kommuner som hittat effektiva metoder. Bland annat genom att göra riskanalyser utifrån indikatorer såsom onaturligt höga vinstmarginaler eller att vid misstänkt fusk kontrollera att besök görs när de registreras.
IVO:s tillsyn ifrågasätts också på rimliga grunder. Bland annat finns kraftiga brister i det register som IVO har över utförare – något som Vårdföretagarna pekat på länge. Men även här finns det anledning att vara försiktigt positiv. Myndigheten har en ambition att arbeta mer datadrivet för att upptäcka oegentligheter och har lagt fram en rad förslag till regeringen för att kunna jobba mer effektivt. Exempelvis borde det vara en självklarhet att IVO ska underrättas när en kommun upptäcker fusk. Dessa förslag borde politiken behandla skyndsamt.
Hemtjänstmaffian är en saklig bok även om det bitvis lyser igenom att journalisterna är tveksamma till privata alternativ. Bland annat skriver journalisterna att det saknas belägg för att valfrihet och privata aktörer bidrar till en högre kvalitet. Då har de missat forskningsöversikten ”Privatizing Welfare Services” som nyligen publicerats och som landar i motsatt slutsats. Privata aktörer bidrar till en ökad kvalitet och kostnadseffektivitet. Möjligheten att välja vem man ska få hjälp av gör äldre nöjdare. En klar majoritet bland svenskarna vill kunna välja och välja bort sin utförare av äldreomsorg. Det förutsätter också en mångfald av utförare.
Att förbjuda privata aktörer för att det finns avarter är att kasta ut barnet med badvattnet. Det som behövs är istället skärpta insatser för att stävja fusk. Att de flesta av företagen på ”fusklistan” faktiskt inte fått tillstånd är åtminstone ett tecken på att vi är på rätt väg, även om mycket mer kan göras.
